Ibland så har jag bara lust att försvinna.
Som nu, man ska ju ändå dö tillslut.
Varför plåga sig igenom skolan, jobb, bråk och allt sånt, när man ändå ska dö tillslut?`
Det undrar jag. Varför plåga sin själ?
Maybe it's time for me to fly.
21 juli, 2009
Det gick fort att glömma.
Det gick fort att glömma.
Våra dagar, nätter och allt det vi hade gemensamt. Vi sa, att det skulle vara du och jag, för alltid. Men det förstörde nog både du och jag. Jag pratade med dig, och du lovade att du skulle ändra dig, men ingenting hände. Dagarna gick, vi skrattade, bråkade, blev sams, och hade lika kul igen. Men så kom den där dagen. Dagen då allt vände. Vi bråkade, vi slogs faktiskt, och vi kastade elaka ord mot varandra. Vi sa förlåt och allt blev bra igen, men någonstans i mitt huvud så låg det fortfarande kvar. Dagen då allt vände. Efter det blev det mera bråk, mer skitsnack, blickar och vi "gled ifån varandra" du hittade nya vänner, men jag förstod inte. Jag ställde ju upp för dig, jag va där för dig. Men när det var jag som behövde "hjälp" du brydde du dig inte. Tack vare dig så kan jag aldrig lita på någon så som jag kunde förut. Att bakom varje sak, så ligger det en hund begraven. Jag får alltid misstänka mina kompisar, tack vare dig. Tack så mycket, för att du har gjort mitt liv mycket svårare. Vi blev faktiskt vänner igen, och det kändes som den där första dagen vi träffades, jag mådde så jävla bra. Men när allt tog slut, och jag tänkte efter, så handlar det åter bara om dig, dig, dig, dig, dig. Du vände ifrån dig, jag försökte att ta tag i dig igen, men du bara drar starkare. Och nu kanske jag faktiskt måste inse att jag trots allt, måste släppa dig.
Från första ögonblicket jag såg dig, så älskade jag dig. Jag älskade dig så mycket att det sved i mig varje gång vi bråkade, alla kvällar då jag har legat i min säng och gråtit mig till söms och undrat om du var sur på mig, alla tårar, all längtan efter dig. Allt det där, har gjort mig galen. Jag ska hålla mig till de som jag vet är bra för mig, du är inte bra för mig, du är inte det. Du får mig bara att må dåligt, det var inte så vi hade planerat, men det var så det blev. Jag säger inte att det är mitt fel, det är bådas fel, bägge två har gjort väldigt korkade och dumma saker.
Jag vågar inte skriva ut ditt namn, men jag tror att du vet vem du är. Snälla, släpp det här och gå vidare. Det här är nog slutet på våran vänskap. Jag kommer fortfarande att tänka på dig, du finns med mig, som ett minne.
/Emma.
Våra dagar, nätter och allt det vi hade gemensamt. Vi sa, att det skulle vara du och jag, för alltid. Men det förstörde nog både du och jag. Jag pratade med dig, och du lovade att du skulle ändra dig, men ingenting hände. Dagarna gick, vi skrattade, bråkade, blev sams, och hade lika kul igen. Men så kom den där dagen. Dagen då allt vände. Vi bråkade, vi slogs faktiskt, och vi kastade elaka ord mot varandra. Vi sa förlåt och allt blev bra igen, men någonstans i mitt huvud så låg det fortfarande kvar. Dagen då allt vände. Efter det blev det mera bråk, mer skitsnack, blickar och vi "gled ifån varandra" du hittade nya vänner, men jag förstod inte. Jag ställde ju upp för dig, jag va där för dig. Men när det var jag som behövde "hjälp" du brydde du dig inte. Tack vare dig så kan jag aldrig lita på någon så som jag kunde förut. Att bakom varje sak, så ligger det en hund begraven. Jag får alltid misstänka mina kompisar, tack vare dig. Tack så mycket, för att du har gjort mitt liv mycket svårare. Vi blev faktiskt vänner igen, och det kändes som den där första dagen vi träffades, jag mådde så jävla bra. Men när allt tog slut, och jag tänkte efter, så handlar det åter bara om dig, dig, dig, dig, dig. Du vände ifrån dig, jag försökte att ta tag i dig igen, men du bara drar starkare. Och nu kanske jag faktiskt måste inse att jag trots allt, måste släppa dig.
Från första ögonblicket jag såg dig, så älskade jag dig. Jag älskade dig så mycket att det sved i mig varje gång vi bråkade, alla kvällar då jag har legat i min säng och gråtit mig till söms och undrat om du var sur på mig, alla tårar, all längtan efter dig. Allt det där, har gjort mig galen. Jag ska hålla mig till de som jag vet är bra för mig, du är inte bra för mig, du är inte det. Du får mig bara att må dåligt, det var inte så vi hade planerat, men det var så det blev. Jag säger inte att det är mitt fel, det är bådas fel, bägge två har gjort väldigt korkade och dumma saker.
Jag vågar inte skriva ut ditt namn, men jag tror att du vet vem du är. Snälla, släpp det här och gå vidare. Det här är nog slutet på våran vänskap. Jag kommer fortfarande att tänka på dig, du finns med mig, som ett minne.
/Emma.
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)
